giventofly

Hemma efter solsemester. Trodde nog att batterierna skulle kännas laddade när vi landade på den svenska snön men icke. Måhända att det känns bättre i morgon, vi var ju faktiskt uppe redan kl fyra i morse. Sangría, fisk, disco, palmer, salta vågor och hårda kuddar. En skön vecka helt enkelt.

Här hemma är det lite kaos i vrårna. Varför är det så bara för att man inte krisar själv då ska alla runt omkring passa på att må skit och tyvärr smittar det av sig :o( Så sorgligt att ens gamla päron inte kan hålla sams och vara lite nöjda bara...nej, nej här ska det jäktas runt och hetsas. Snällla, låt mig inte bli sån! Jag tänkter fortsätta att vara en nöjd en!

År 2011 kan nog bli händelserikt på många plan... på gott och mindre gott! Skål för det, för att livet är och alltid kommer att vara så!

Tänk om de kom ur mig; välformulerade, vackra, nya och gamla ord. Varför stakar det sig ibland? Varför bråkar orden när allt jag vill är att de ska samsas.

Hösten är solig och kall. Arbetet lite för trevligt för att det ska tjänas några stora pengar.

På lördag är det höstmarknad. Jag tror att jag ska sälja av lite ditten och datten. I går hittade jag en ring i gamla stan. Egentligen borde jag starta en hemsida som heter dittenochdatten.se Där skulle jag lägga ut bilder på mina älsklings prylar och skriva om den. Som Ringen med ett knölsvanshuvud, Kannan på väggen eller Hellsings fina bok från 1961.

En dag ska jag ta reda på allt jag kan om Maj-Britt Eriksson sen ska jag skriva en rapport om henne och hennes ö.

Hemma, äntligen en heldag hemma! Vi bjöd på brunch. Nu lyssnar jag på Neneh Cherry, shit va bra egentligen! Dagarna bokas upp i min kalender. Det mesta är kul saker. Svårt ibland att hinna med sambolivet bara... Det går verkligen i ett och allt handlar om mig på nåt sätt. Antingen är det kurser och möten på jobbet det handlar ju om min framtid på nåt vis. Ju mer jag lär mig desto lättare blir det att hitta ett jobb man trivs med. Jag trivs med mitt jobb men vill gärna vidare och göra sånt som passar mig bättre. Efter jobbet träffar jag vänner och får ventilera och reflektera och så kommer jag hem och får kramas. Kan det bli bättre? Hela tiden piper telefonen och det föreslås nya datum att boka in i kalender. Ibland blir det dock för mycket. Man hinner ju iallafall inte med det man vill. Som att skriva en bok till exempel. Undra om det skulle passa mig? Jag skriver ju alltid så kortfattat och tröttnar nog ganska snart. Sen var det där med diciplinen och så att hitta tiden för det.

Jag lärde mig i våras att jag duger som jag är i relation till andra. Det är viktigt att komma ihåg det. Visst gör och säger jag saker jag ångrar men det får jag stå ut med. Förlåta mig själv och gå vidare. Vi är ju satta här på jorden med möjligheter att både prata och handla. Ibland blir det fel men livet går vidare. Jag önskar bara att jag kan fortsätta att påminna mig själv om detta då och då. Vill aldrig igen ha det som förra hösten när jag ångrade vartannat steg jag tog. Det tog mycket energi och bidrog till en ohälsosam osäkerhet.

Imorgon söndag är det jobb igen. Duktiga jag :o)

God kväll!

En som heter Sam. Igen EnSam, som i väntar... Antingen är man för ensam eller nästan kvävd. Är det lättare att vara lika? Så där som i lika barn leka bäst du vet.

En väldigt nära vän fråga mig vad kärlek är. Skulle gärna prata med dig om det. Kärlek är:
svek, förtroende
ilska, glädje
svaghet, styrka
ensamhet och gemenskap.

Om du vill ha det ena så kommer det andra på köpet. Så enkelt är det.

Kan man ha skrivkramp när man aldrig skriver? Att tänka på och längta efter att skriva men inte gör det. Sån e jag, längtar efter skogen men tar mig inte dit. Längtar efter att jogga men gör det inte. Men idag och igår när jag varit hemma och förkyld har jag ialla fall vilat och planterat om mina älskade blommor. Och så har jag förtidsröstat. Känns bra!

Jag träffade en författare på en middag för lite sen. Hon var så positiv och peppade mig när jag berättade om mina skrivdrömmar. Jag sa att jag nog insett att dömmande får räcka då jag misstänker att själva yrket inte är något för mig. Jag är för odiciplinerad.

Drömmen är ju att inte kunna sluta skriva. Att längta efter att få skriva vidare, ungefär sådär som med en bra bok som man inte vill lägga ifrån sig.

Det är häftigt att tänka sig att jag kan en massa saker utan att veta det. Att jag skulle kunna bli en sån som springer maraton, skriver böcker och sjunger på jazzklubb om jag bara la ner tid energi och tro på mig själv.

Puss

Andra bröllopet på semestern. Vi var i skärgården och höll hov för 140 personer. Jag var arbetsledare och är nu ganska stolt över mig själv, det gick ju bra.  Nu dagen efter är jag helt slut och imorgon börjar hösten och heltidsjobbet. Känns helt okej. Jag har lärt mig att jag kan mer än vad jag tror och att alla inte ser mig som jag tror att de ser mig: gott och ont...mest gott!

Massor av bäbisar på festen, jag längtar efter en egen!

Nästa helg är det bröllop på Gotland och helgen efter det en 30års skiva, pust!

Det är svårt att skriva, att beskriva vem jag är. Jag önskar att min text kunde spegla vad jag känner och upplever. Jag antar att det krävs talang och träning. Och i slutändan är jag bara en av alla utan talang, tillräcklig ambition och för mycket av en medelmåtta.

Något annat som är svårt är relationer. Inte så konstigt egentligen. Om man nu tycker att det är svårt att leva med sig själv så måste man nog ställa in sig på att det är näst intill omöjligt att leva med någon annan.

Tror du att Hollywoods kärlekshistorier gör det svårare för oss? Varför har man så höga krav på allt? En tråkig film, ett tråkigt jobb en varm buss en regning dag. Allt det där ingår ju i livet. Att känna att något är tråkigt är ju också att någonstans tro att det kan vara bättre. Alltså vi vet att saker är bra ibland och då tar vi dem för givet. Men när något är dåligt då blir vi arga och besvikna. Varför inte bara ta för givet att det är svårt ibland? Näe då ska man gräma sig, tycka synd om sig själv eller vara förbannad.

Jag är, svårt att tro efter att ha läst en så dålig text men jag är en ganska bra människokännare. Jag är nog ganska lättlurad när det kommer till ytliga ämnen men när det väl gäller brukar jag hänga med i svängarna och möta upp på rätt nivå.

Alltså det är svårt att skriva, svårt att vara två och svårt att ta motgångar. Idag skriver jag, är osams med min partner OCH välkomnar mottgångarna. Man ska utmana sig själv inte sant?

Om man inte skaffar barn och volvo så kan man ju alltid prova med hamster och moped. I går, i nån typ av baksmälleångest tyckte jag att det verkade extremt illa att vi stackars människor går runt här på klotet och tror att vi behöver Iphones, tuffa kläder och smink. I morse var jag som vanligt igen; relativt okritisk, ganska materialistisk och likt en robot satt jag lydigt på tunnelbanan innan klockan i mobilen visade 8.

Jag har inte riktigt listat ut vad jag ska ha den här bloggen till. Kanske ett försök att strukturera lite i livet som rusar förbi medan jag bara tänker att det nog ska lugna ner sig imorgon. I morgon är om 23 minuter, blir det lugnt då tror ni?

Bloggandet är ett symptom, kanske en biverkning på folkets behov av att finnas. Jag skriver alltså finns jag.